Näringsämnen

Makronäring

Makronäring kallas den växtnäring som växterna tar växterna upp i störst mängd och de har vital betydelse för att växten ska kunna utvecklas normalt. Men det är också av stor betydelse att näringsämnena förekommer i goda proportioner till varandra.

Kväve (N) ger växter storlek och grönska och är det näringsämne växterna behöver i störst mängd. Det är det näringsämne som har störst betydelse för bladtillväxten och är viktigt att det finns tillgängligt under tillväxtfasen som oftast är på vår och försommar. Överskott på kväve i jorden gör att grenar och blad växer kraftigt och färgen blir mörkt grön. Växten blir frodig men på bekostnad av blommor och frukter. Växternas celler blir vätskefyllda och man säger att plantan är 'lös i växten', vilket gör dem ömtåliga för kyla och annan stress. Gödsla därför inte fleråriga växter med kväve på sensommaren och hösten. Brist ger ljusgröna och svaga plantor.

Fosfor (P) är väsentligt för att solenergin ska laddas ner till energirikt socker genom fotosyntesen. Växter behöver fosfor för att blomma och för att fruktskörden ska mogna. Fosforbrist syns på växter i form av avtagande tillväxt, en svag förgrening och anspråkslös rotbildning, samt på att gamla blad blir blåröda och att skörden mognar långsamt.

Kalium (K) får växter att bilda blommor och frukter. Kalium gör att växten kan styra vattenavdunstningen och hjälper dem att stå emot stress som torka, sjukdomar och vinterkyla. Kalium gynnar växternas avmognad på hösten. Växter som lider av kaliumbrist skrumpnar och deras blad gulnar och kan med tiden få bruna kanter.

Kalcium (Ca) Växter använder kalcium som byggmaterial för sina cellväggar. Kalcium förbättrar även rötternas tillväxt. Växter behöver relativt lite kalcium, men man brukar tillföra rikligt med kalcium till jorden med kalk. Det är för att ge jorden ett högre pH-värde vilket i sig påverkar tillgängligheten för andra näringsämnen för växterna. Kalk ger också lerjord en bättre struktur. Även kalkskyende växter behöver växtnäringsämnet kalcium men de är inte anpassade till högre pH-värden.

Svavel (S) medverkar vid bildandet av äggviteämnen och inverkar speciellt på växters arom, i synnerhet hos lök- och kålväxter. Brist uppträder mycket sällan resulterar i att bladen gulnar, vilket syns först på unga blad. Svavelföreningar kan försura jorden och leda till lågt pH-värde som i sin tur kan ge växten problem med upptag av mikronäring.

Magnesium (Mg) är ett byggmaterial för växternas klorofyll. Magnesiumbrist syns på att gamla blad blir brokiga eftersom de gulnar mellan bladnerverna.

Mikronäring

Mikronäring behövs endast i små mängder men det är mycket viktigt att dessa ämnen finns tillgängliga. Här har pH-värdet en stor roll eftersom flera mikronäringsämnen bara är lätt tillgängliga i ett smalt pH-spann.  

Bor (B) förbättrar växternas upptag av näringsämnen och deras ämnesomsättning. Bor är nödvändigt för blomningen och fruktbildningen. Borbrist syns tydligt på skörden: morötter blir missbildade, kålrötter bruna i mitten och äpplen gropiga.

Koppar (Cu) Växterna behöver koppar för att bilda blommor och frukter samt för att framställa klorofyll. Koppar förbättrar växters köld- och torktålighet.

Mangan (Mn) Med hjälp av mangan kan växterna effektivare utnyttja ljusenergi. Manganbrist gör att bladen gulnar mellan bladnerverna.

Molybden (Mo) Växter behöver molybden för att kunna bygga upp proteiner och binda kväve. Symptomen på molybdenbrist liknar symptomen på kvävebrist.

Järn (Fe) medverkar i enzymernas verksamhet och klorofyllbildningen. Järnbrist är sällsynt men syns när det inträffar på att unga blad gulnar mellan bladnerverna.

Zink (Zn) är nödvändigt för proteinomsättningen. Vid zinkbrist får växternas blad en ljusare färg mellan bladnerverna.