Jordordbok

Biokolets främsta och mest omtalade egenskaper är att binda kol i jorden, behålla fukten samt att berika jorden med näring under lång tid. Men biokol ger också god struktur till jorden. Biokol fungerar som ett batteri i jorden, men som behöver laddas med näring och mikroliv för att sedan kunna avge energi. Biokol bidrar med en rad positiva egenskaper till jorden, det ger en porös struktur som ger god vattenhållning och livsutrymme för mikroberna i jorden. Biokolets struktur skapar en gynnsam plats för markens mikroliv och biokol gynnar mykorrhizabildning.

Näringsämnena hämtas ur berggrunden eller genom annan industriproduktion. Den här gödseln är oftast inte så komplex utan består av rena salter med de olika näringsämnena. Det går att blanda olika näringssalter och få exakt de näringsämnen växterna eller jorden saknar. Salter är snabbt lösliga i vatten. När saltet löser sig blir näringen i en sådan kemisk form att rötterna direkt kan ta upp den. Därför behövs inte mikrolivets hjälp. Gödseln löser sig i markvätskan och kan direkt tas upp av rötterna. Det är en fördel när man ser att växterna är i behov av näring och snabbt vill åtgärda det. Mineralgödsel innehåller ofta högre andel näringsämnen är naturgödsel. En ensidig användning av mineralgödsel kommer att minska mullhalten i jorden, vilket i sig leder till större risk för läckage av växtnäring till vattendrag.

Storleken på jordens mineralpartiklar, kornstorleken, varierar över ett vitt spann från de allra minsta lerpartiklar, osynliga för ögat, till block och sten. De flesta jordar består av en kombination av olika kornstorlekar men det förekommer till exempel rena sandjordar. I lerhaltiga jordar bildas aggregat och spricksystem. Aggregaten gynnar den närings- och vattenhållande förmågan och spricksystemet förser marken med luft. Sandjordar karaktäriseras av att de är vattengenomsläppliga och magra jordar.

Det är viktigt att kornfördelningen är homogen genom hela växtbädden för att vatten och luft ska kunna passera obehindrat. Om det finns packade eller avvikande lager i växtbädden hindras vatten från att röra sig upp från den fria markvattenytan under torra perioder vilket leder till vattenbrist hos växterna. På samma sätt kan vatten bli stående och fylla upp alla porer då vattnet hindras röra sig nedåt i markprofilen och då kan växten drabbas av syrebrist

Även markens mikroorganismer är viktiga för markens struktur. När de bryter ner organiskt material frigörs ämnen som klistrar ihop jordens lerpartiklar och bildar aggregat. Vid nedbrytningen förbrukar de syre och koldioxid avges. Förutom en god syretillgång behöver mikroorganismerna näringsämnen, en lagom temperatur och fuktighet.

Mull är en form av organiskt material som till viss del är nedbrutet. Med tiden när det organiska materialet är väl nedbrutet kallas det för humus.

NPK är helt enkelt en förkortning av kväve (N), fosfor (P) och kalium (K), det är de tre viktigaste näringsämnena för växtlighet och odlingar i trädgårdar. Gödsel består av ett eller flera näringsämnen. Till skillnad från oss människor så kan växterna ta upp näringen i form av mycket enkla föreningar ur jorden

Växternas näringsämnen delas upp i makro- och mikronäringsämnen. Makronäringsämnena är de som växterna tar upp större mängd av som kväve, fosfor och kalium. Mikronäringsämnena tas upp i mindre mängd och är till exempel järn mangan och koppar. Den största delen av näringsämnen tas upp av rötterna från markvätskan och transporteras vidare upp i växten. En viktig del av växternas näringsämnen kommer från mikroorganismernas nedbrytning av organiskt material. Det tar tid att bygga upp markens mikroliv och därför ska nyanlagd jord gödslas.

Organiskt material i marken består av döda växtdelar och djur (mikroorganismer och andra djur som lever under marken). Det organiska materialet har viktiga funktioner i marken. Förutom att leverera näringsämnen så bidrar det organiskt materialet till att förbättra jordens struktur. Jorden får bättre vatten- och näringshållande förmåga och markens makro- och mesoporer ökar. För att jorden ska behålla en bra struktur är det viktigt att marken får en kontinuerlig tillförsel av organiskt material eftersom det sker en ständig nedbrytning.

Det finns även gödselmedel som är blandningar av naturgödsel och mineralgödsel. De brukar kallas organo-mineraliska eller naturbaserade gödsel. I denna typ finns fördelarna med bägge typer av gödselmedel samlade – högt och välbalanserat näringsinnehåll men även organiskt material som får mikrolivet att blomstra i jorden.

Jordens pH anger om jorden är sur, neutral eller basisk. Ju lägre pH jorden har desto surare är den. De flesta växter trivs bäst i jordar med pH mellan 5,5 – 6,5 men det finns de som trivs i surare miljöer, t ex. rhododendron, och de som är anpassade till mer basiska miljöer. Jordens pH påverkar tillgängligheten av markens näringsämnen. Vid pH lägre än 4 och högre än 8,5 är många näringsämnen fastlagda och otillgängliga för växterna. Vid låga pH-värden blir vissa ämnen mer lösliga och kan uppträda i växtgiftiga koncentrationer. För att höja jordens pH kan man kalka den. Om man istället vill sänka jordens pH kan naturtorv blandas in och på kemisk väg kan detta göras med aluminiumsulfat.

I jordprovsanalyser brukar jordens sammansättning beskrivas i en kornfördelningskurva i ett siktdiagram. I en kornfördelningskurva läggs de olika partikelgruppernas procenttal ihop, dvs. det är en kumulativ procenttalskurva. I AMA Anläggning finns ett flertal siktdiagram för jordar för olika ändamål. Enligt AMA tillåts en viss variation i jordsammansättning och man har därför tagit fram en övre och en undre gräns. För att avgöra om en jord är lämplig att använda för anläggning jämförs analyssvaret med de kornfördelningskurvor som finns i AMA. Jordens kornfördelningskurva ska då ligga inom de övre och undre gränserna. Hasselfors Garden har flera jordar som följer AMA:s förslagna siktkurvor. Förutom sk. AMA-jordar har Hasselfors Garden många specialjordar som inte är beskrivna i AMA.

De minsta porerna, mikroporerna, innehåller alltid vatten men det är så starkt bundet att växterna inte kan ta upp det. De mellanstora porerna, mesoporerna, innehåller det vatten som växterna kan ta upp. De allra största porerna, makroporerna, innehåller antingen markluft eller dränerbart vatten. Eftersom vattnet i dessa porer snabbt dräneras bort har växterna begränsad nytta av vattnet i makroporerna. I en jord med bra struktur finns en balans mellan dessa porstorlekar som gör att växterna hela tiden har tillgång till luft och vatten. Växtbäddens fysikaliska funktion är att den dels ska kunna behålla ett tillräckligt vattenmagasin mellan bevattningstillfällena eller regnperioderna, och dels kunna dränera bort överskottsvatten vid regn eller snösmältning.