Växternas näringsämnen delas upp i makro- och mikronäringsämnen. Makronäringsämnena är de som växterna tar upp större mängd av som kväve, fosfor och kalium. Mikronäringsämnena tas upp i mindre mängd och är till exempel järn mangan och koppar. Den största delen av näringsämnen tas upp av rötterna från markvätskan och transporteras vidare upp i växten. En viktig del av växternas näringsämnen kommer från mikroorganismernas nedbrytning av organiskt material. Det tar tid att bygga upp markens mikroliv och därför ska nyanlagd jord gödslas.

Jordens pH anger om jorden är sur, neutral eller basisk. Ju lägre pH jorden har desto surare är den. De flesta växter trivs bäst i jordar med pH mellan 5,5 – 6,5 men det finns de som trivs i surare miljöer, t ex. rhododendron, och de som är anpassade till mer basiska miljöer. Jordens pH påverkar tillgängligheten av markens näringsämnen. Vid pH lägre än 4 och högre än 8,5 är många näringsämnen fastlagda och otillgängliga för växterna. Vid låga pH-värden blir vissa ämnen mer lösliga och kan uppträda i växtgiftiga koncentrationer. För att höja jordens pH kan man kalka den. Om man istället vill sänka jordens pH kan naturtorv blandas in och på kemisk väg kan detta göras med aluminiumsulfat.

Mull är en form av organiskt material som till viss del är nedbrutet. Med tiden när det organiska materialet är väl nedbrutet kallas det för humus.

Organiskt material i marken består av döda växtdelar och djur (mikroorganismer och andra djur som lever under marken). Det organiska materialet har viktiga funktioner i marken. Förutom att leverera näringsämnen så bidrar det organiskt materialet till att förbättra jordens struktur. Jorden får bättre vatten- och näringshållande förmåga och markens makro- och mesoporer ökar. För att jorden ska behålla en bra struktur är det viktigt att marken får en kontinuerlig tillförsel av organiskt material eftersom det sker en ständig nedbrytning.

Även markens mikroorganismer är viktiga för markens struktur. När de bryter ner organiskt material frigörs ämnen som klistrar ihop jordens lerpartiklar och bildar aggregat. Vid nedbrytningen förbrukar de syre och koldioxid avges. Förutom en god syretillgång behöver mikroorganismerna näringsämnen, en lagom temperatur och fuktighet.